Jämställdhet


Haro och jämställdheten

Många kvinnor vantrivs i dagens moderna Sverige. Deras vantrivsel kan bero på många saker, men två torde vara gemensamma: 1/ att inte bli uppskattad efter förtjänst, 2/ att inte få leva det liv som man själv önskar leva. En del kvinnoföreträdare anser, att allt blir bra om alla kvinnor får hjälp och stöd av staten att leva exakt samma liv som normalmannen. Andra kvinnoföreträdare önskar ett samhälle, där en kvinna kan välja liv oberoende av sitt kön, könsblinda ideologier eller politiska önskemål om statistiskt lika utfall med avseende på kvinnors val. Dessa kvinnoföreträdare anser även att en kvinna är berättigad till rimlig ekonomisk erkänsla för det sätt hon väljer att leva på, i beaktande av det samhälleliga värdet av hennes engagemang, alltså även gällande till exempel egen omsorg av sina barn.

 

Barnens behov främst

Barnen och deras behov av tid, närhet och anknytning till föräldrarna måste tas hänsyn till i jämställdhetsarbetet. Intentionerna i FN:s Barnkonvention ska följas och detta kräver att föräldrar ges möjlighet att sätta sina barns behov främst. Barnen får inte bli förlorare i ett politiskt system av likriktande jämställdhet; detta leder inte till ett välmående samhälle.

 

Tolerant jämställdhet respekterar individens val

Haro vill inte ha ett samhälle, som tillämpar en inskränkande jämställdhet, d.v.s. tvingar alla kvinnor att leva med mannen som norm och som inte tar hänsyn till att kvinnor har olika livsåskådningar och vill olika saker i olika faser i sina liv. Haro vill i stället ha en öppen och tolerant jämställdhet, som bejakar alla de olika samhällsnyttiga livsstilar, som individuella kvinnor kan vilja välja. Det politiska systemet skall inte ställa olika grupper av var för sig ansvarskännande och dugliga kvinnor mot varandra, utan hjälpa till att möjliggöra deras livsval och deras insatser för samhällets välmående.

Ett vidareutvecklat jämställdhetsarbete måste utgå från vad individen vill och hur individen vill leva under olika livsperioder. Jämställdhet är inte detsamma som att varje syssla i samhället fullgörs av exakt lika många män som kvinnor. Samhället borde ekonomiskt stödja samhällsnyttiga livsstilsval, inte styra dem.

 

Vi ser ingen motsättning mellan det traditionella jämställdhetsarbetet i Sverige – rätten till arbete, barnomsorg och likvärdig lön m.m. – och ett uppvärderande av det traditionellt sett oavlönade kvinnoarbetet. Om Sverige skulle satsa på båda dessa jämställdhetsben skulle vi gå mycket snabbare fram mot verklig jämställdhet i samhället.

 

Samhällsekonomisk värdering av det hittills obetalda omsorgsarbetet

För Haro är FN-dokumentet Platform for Action intressant*. Det är ett dokument som antogs vid kvinnokonferensen i Peking 1995 och vidareutvecklades vid en uppföljande konferens i New York 2000. Detta är ett mycket kraftfullt dokument som bör vara vägledande för jämställdhetsarbete. Staterna förbinder sig där att genomföra s.k. satelliträkenskaper, alltså beräkningar över det obetalda arbetets värde. Ett arbete som framförallt kvinnor utför och som i mycket utgör grunden för det mänskliga samhällets existens. Detta arbete ska mätas, värderas och erkännas som en del av välfärden, så att det kan jämföras med t ex. BNP.

 

Haro vill att det arbete som alltför länge obetalt utförts av främst kvinnor uppvärderas, och att man i samhällsutformandet måste utgå ifrån vad människor vill och hur de vill leva. När det hittills obetalda omsorgsarbetet får ett monetärt värde får det sin rättmätiga plats i de nationella räkenskaperna. Genom att värdera arbetet med hem och barn ges detta arbete den samhälleliga och kulturella acceptans som det förtjänar. Det skapar även bättre förutsättningar för att vidga könens repertoarer av sysslor, utan att för den skull tappa respekten för hur enskilda människor önskar leva och vad de anser sig behöva i sina individuella liv. Utvidgade och befriande könsroller uppnås främst genom trygg anknytning och respektfullt bemötande ända från den mycket tidiga barndomen. En person som är van att bli sedd och lyssnad till och som uppmuntrats i att livet är rikt och glädjefyllt och fullt av möjligheter, vill varken se sina egna eller andras möjligheter begränsas.

 

Det är tydligt att många kvinnor, trots ofördelaktiga villkor, fortsätter att välja det obetalda arbetet i hemmet. Valet närs ofta av en visshet om att vara viktig för det lilla barnets möjligheter att uppnå en befriad och harmonisk personlighet. Många väljer att gå ner i arbetstid för att få mer tid tillsammans med barnen och ork över för det hemarbete som familjelivet kräver. En del avstår helt från lönearbete. Genom detta förlorar de i dagens samhällssystem pension och andra sociala förmåner. Det går inte längre att blunda för detta faktum, som gör så många värdeskapande och ansvarskännande kvinnor till förlorare i välfärdssamhället. Det har blivit de enskilda kvinnorna som får ta de konstruerade konsekvenserna och bära kostnaden för en kvinnokamp som vägrar att erkänna de kvinnliga omsorgsinsatsernas betydelse och ge dem deras rättmätiga värde.

 

På grund av bristen på samhällelig värdering av det obetalda arbetet så har många kvinnor idag för mycket arbete, för lite betalt eller inget betalt alls!

 

Lika rätt till samhällets resurser, oavsett val av barnomsorg

Att frambringa och fostra en ny generation är grunden för ett samhälles fortlevnad. Därför måste detta arbete budgeteras i nationalräkenskaperna. De som utför detta nödvändiga arbete ska ha ekonomisk ersättning och sociala förmåner, som motsvarar samhällsnyttan.

 

Det biologiska arbetet att bära, föda och amma barn, skall värderas som arbete och ges nödvändigt skydd och bistånd. Samhälleliga resurser måste därför avsättas för detta. Omsorg och fostran av barn skall värderas som arbete, oavsett om det utförs inom medborgarnas privata sfär eller inom samhällets institutioner. Den offentliga barnomsorgen har bland annat haft det goda med sig att det satt ett monetärt basvärde på omsorgsarbete. Nu måste denna värdesättning komma alla omsorgsgivare till del. Alla föräldrar, mödrar som fäder, skall ha lika rätt till de resurser/skattemedel som avsätts för barnomsorgen för att fritt kunna välja hur de vill ordna sina barns omsorg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

* I separat bilaga återfinns ett urval av artiklarna i Platform for action och FN:s Barnkonvention.