Många skäl att inte avskaffa vårdnadsbidraget

me7mgbigek3dqesnj5tz

Med anledning av regeringens beslut om att avskaffa vårdnadsbidraget, publicerar vi här det remissvar i frågan som Haro skickade in i somras:

Riksorganisationen Haros remissvar Ds 2015:19 gällande promemorian om det kommunala
vårdnadsbidraget.

Riksorganisationen Haro anser att det är fel att avskaffa vårdnadsbidraget utan att ersätta
det med en bättre möjlighet för föräldrar att kunna välja hemomsorg. Det finns en lång
rad skäl för detta som berör barns och ungas psykiska hälsa, föräldraskap, vuxna
sjukskrivningar och skolresultat. Svenska föräldrar behöver en finansierad och socialt
accepterad valmöjlighet att ta ansvar för sina barn genom hemomsorg.

OBS! Vi använder här begreppet ”föräldrar” för enkelhetens skull. Detta inbegriper givetvis
även vårdnadshavare. På samma sätt är innebörden av begreppet ”familj” i detta sammanhang
varje sammanslutning där det finns vårdnadshavare och barn som de ansvarar för, oavsett hur
denna konstellation ser ut i övrigt. Ingenting i resonemanget står i motsättning till detta.

Vårdnadsbidraget i dess senaste inkarnation infördes den 1 juli 2008 av den dåvarande
Alliansregeringen. Ambitionen var att ge föräldrar större valmöjligheter i omsorgen av sina
barn. Stöd skulle inte bara ges till förskola utan även till olika former av hemomsorg.

Det införda vårdnadsbidraget blev dock urvattnat genom avsaknad av nationell täckning,
för lågt belopp och olika byråkratiska krångligheter. Folkpartiet krävde i klartext att
vårdnadsbidraget skulle vara oattraktivt. Men frustrationen över bristen på tid med de små
barnen hos många föräldrar var stor då, och är fortfarande stor idag. Att vårdnadsbidraget
endast använts för cirka 2% av Sveriges barn visar inte att idén är fel utan att bidraget är
felaktigt utformat. Det motsvarande finska hemvårdsstödet används för 56% av de finska
barnen. Men även det svagt utformade svenska vårdnadsbidraget gav en viktig signal från
statsmakterna att hemomsorg var en giltig omsorgsform värd att stödja för de föräldrar som
önskar detta och att det finns barn som behöver en denna omsorgsform.

Stödet för de familjer som önskar hemomsorg under sina barns 3-4 första levnadsår skulle
behöva bli bättre, inte sämre och definitivt inte avskaffas. Haros uppfattning är att
statsmakterna sänder ett märkligt budskap genom att avskaffa det marginella
vårdnadsbidrag som ändå utnyttjats för tusentals svenska barn under de sista sju åren.

Promemorian illustrerar med all önskvärd tydlighet den bristande insikten om Sveriges alla
familjepolitiska problem; dess problem med ungas psykiska ohälsa, med föräldrar som
”abdikerat”, med dåliga skolresultat och beteendeproblem i klassrummen. Det handlar om
en svårfattbar okunskap om barns behov, om de stora variationerna i barnens känslighet,
och om vad barn behöver för att växa till sin fulla potential som vuxna.

Flera olika vetenskapliga discipliner visar att 20-30% av alla barn har en så hög känslighet
att dagens förskolor inte alltid är den idealiska miljön – orkidé-hypotesen. Svenska experter
har skrivit om detta, exempelvis Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss i
boken ”Förskola för de allra minsta – på gott och ont” och Ulla Waldenström i boken ”Mår
barnen bra i förskolan”. Internationellt kända psykologer har även kunnat förklara
orsakssambanden särskilt väl uttryckt av Gordon Neufeld och Gabor Maté i boken ”Våga
ta plats i ditt barns liv”. Psykologer hävdar även att bristande omsorg under förskoleåren
många gånger inte ger synliga resultat förrän i tonåren när de emotionella belastningarna
ökar, eller i vuxen ålder i dagens krävande arbetsliv. Vi har i Sverige entydiga resultat på att
något allvarligt är fel när vi ser den psykiska ohälsan hos unga, de svaga skolresultaten och
beteendeproblemen i klassrummen. Modern psykologi visar att rimliga grundorsaker är
emotionell överbelastning med därpå följande emotionella försvar. Emotionell
omsorgsbrist under de första tre åren i livet kan ge en kroniskt sänkt ångesttröskel – ett
barn som lättare blir stressat. Sannolikt har den svenska satsningen på förskola från ett års
ålder bidragit till problemen, i varje fall för många av de mer känsliga barnen.

Det går inte att diskutera vårdnadsbidraget utan att tala om barns behov. Men
promemorian sätter istället fokus på vuxenfrågor som jämställdhet och arbetsmarknad.
Haro menar inte att jämställdhet är oviktigt, men vi vet att vuxna människors behov kan
tillgodoses betydligt mer flexibelt än barns behov, i synnerhet för barn i förskoleåldern.
Naturen har utformat oss att sätta våra barns behov före våra egna vuxenbehov vilket även
är budskapet i Barnkonventionen. Vårdnadsbidragets framtid kan därför aldrig diskuteras
seriöst utan att se till vad barn behöver för att växa till sin fulla mänskliga potential.

Förslaget att avskaffa vårdnadsbidraget innebär en försämring av föräldrars möjligheter att
utforma omsorgen av barnen utifrån barnens behov, utan att ersätta det med något
motsvarande bättre. Promemorians hänvisning till deltid och vårdbidrag övertygar inte.
Därmed anser Haro att det är felaktigt att avskaffa vårdnadsbidraget om det inte ersätts
med något som ger lika eller bättre möjligheter för familjer som väljer hemomsorg.

Promemorian ger en för ytlig analys av barns behov och föräldrars drivkrafter. Även om
vårdnadsbidraget endast användes marginellt så har dess blotta existens positiv påverkan
på en rad områden som promemorian inte behandlar korrekt. Haro anser därmed att
vårdnadsbidraget inte kan avskaffas utan en väsentligt mer djupgående analys av hela
familjepolitiken framförallt med fokus på barns behov, men även påverkan på föräldrars
hälsa och en god samhällsutveckling vilket vi diskuterar i det följande.

Barns och ungas hälsa och utveckling
Den psykiska ohälsan hos svenska ungdomar försämras snabbare än i jämförbara länder
och är idag ett erkänt problem i Sverige. Det handlar det om tiotals procent av svenska
femtonåringar. Deras självskattade psykiska ohälsa bekräftas av en ökad diagnosticerad
psykisk ohälsa.

Utvecklingspsykologiska rön visar rimliga kausala samband mellan den psykiska ohälsan
och den förda familjepolitiken, i synnerhet för de känsligare barnen. För lite tid med
föräldrarna under förskoleåren skapar otrygga barn som söker tryggheten hos sina lika
omogna kompisar istället för hos mogna vuxna som föräldrar, lärare och andra. Detta leder
till sämre motståndskraft mot motgångar, mindre energi till skolarbete och sämre
emotionell mognad – något som bevittnas i snart sagt varje svensk skola idag. Den
evidensbaserade forskningen (ex. NICHD) bekräftar sambanden mellan hög exponering
till förskola och ökade beteendeproblem – ett tecken på emotionell stress.

Även om förskolan kan vara en lämplig omsorgsform för många familjer så kan den inte,
inom politiskt möjliga ekonomiska ramar, ge en omsorg som passar alla barn och alla
familjer. Det måste finnas en valmöjlighet för föräldrar att ta egen omsorg om barn, utan att
behöva diagnoser och vårdbidrag. Att tvingas gå ner på helt obetald deltid eller spä ut
föräldraförsäkringen som promemorian föreslår, på grund av att man råkat få ett känsligare
barn är oförenligt med den svenska välfärdspolitikens värdegrund. Varje internationell
konvention slår dessutom klart fast att det är föräldrar som ytterst ansvarar för barnens
fostran, utveckling och utbildning. Att kunna välja mellan förskola A eller förskola B kan
inte sägas vara ett sådant val. Valen måste inkludera dagmamma, farmorsomsorg,
grannomsorg och hemomsorg, eller någon annan form av omsorg som vårdnadshavarna
anser är vad barnet behöver.

För barns bästa måste det alltid finnas en möjlighet för föräldrarna av välja hemomsorg,
och i ett välfärdssamhälle som det svenska med subventionerad förskola innebär detta att
hemomsorg måste ges offentligt stöd.

Barns och ungas relationer med sina föräldrar – föräldraskapet
Medan en brist på den finansiella möjligheten och sociala acceptansen av hemomsorg
framförallt riskerar drabba den känsliga fjärdedelen av förskolebarnen så orsakas indirekt
ett kanske större problem som drabbar alla barn; förlusten av föräldrarnas känsla av ansvar
för sina barns fostran och utveckling.

Skolkonsulten Britta Johansson presenterade redan 2007 en studie i Svenska Dagbladeet
med rubriken ”Att våga sätta gränser”. Hennes studie visade hur även friska, kloka och
socialt välfungerande svenska föräldrar idag har svårt med sin föräldraroll. Hon visade att
de saknar kunskap om barns behov och inte förmår sätta rimliga gränser. Hennes slutsats
blev att samhällets erbjudande om heldagsomsorg fått många svenska föräldrar att tappa
greppet om sitt föräldraansvar och istället tror att barnen fostras på förskola och skola.
Hon konstaterar att förskola och skola aldrig kan kompensera för brist på tid och ansvar
hos föräldrarna.

Haro har styrelsemedlemmar som civilt arbetar inom såväl lärarutbildning som socialtjänst
och som vittnar om hur denna insikt idag är självklar hos många professionella: Utan
fungerande familjer ingen fungerande skola. Skola förutsätter ett fungerande föräldraskap.
Skola kan aldrig ersätta föräldraskapet. Ändå är det just detta som den svenska
familjepolitiken fått föräldrarna att tro, att statsmakternas institutioner kan fostra.
Vårdnadsbidraget i dagens utformning ger ett visst stöd till insikten om föräldraskapets
ansvar, ett svagt stöd men långt bättre än inget stöd alls.

Problematiken ställs på sin spets när media beklagar sig över ungas beteenden och undrar,
”var är föräldrarna?” Jo, många svenska föräldrar uppfattade statsmakternas budskap
redan när barnen var små, att omsorg och fostran bäst utförs av pedagogiskt utbildad
personal på förskolan. Haro har bevittnat många svenska föräldrar som inte tror sig om att
kunna ta hand om sin ettåring, utan tror att ettåringen kräver förskola! Inget kunde vara
mer fel enligt den psykologiska kunskapen om barns utveckling.

Föräldrarollen testas på allvar i tonåren. De föräldrar som behållit föräldrainitiativet under
barnens hela uppväxt kommer att ha mycket bättre förutsättningar att hantera denna
emotionellt starkt transitoriska fas i barnens utveckling än de som trott att statsmakternas
institutioner kan fostra. Vidare kan ju aldrig förskola, skola och fritids ge den kontinuitet
som föräldrar kan ge. Pedagogerna byts från förskola, sexårsverksamhet, fritids och de
olika stadierna i skolan. Ingen professionell utbildning kan ersätta denna brist på
kontinuitet, i synnerhet inte för de känsligare barnen.

Att avskaffa vårdnadsbidraget ger ytterligare en stark signal till svenska föräldrar att deras
fostran av barnen är mindre viktig och i praktiskt taget varje enskilt fall kan ersättas av
förskola, oavsett det individuella barnets behov. Det finns troligtvis ingenting mer skadligt
för svenska barns och ungas utveckling än signaler från statsmakterna om att staten skulle
fostra bättre än föräldrar. Att föreslå vårdnadsbidragets avskaffande tyder på bristande
insikt om detta allvar. Det är en upprörande brist på insikt. Staten kan aldrig bli förälder
eller familj, men staten kan stödja familjer att göra vad endast de kan göra.

Barn och unga och den svenska skolkrisen
Haro har under en lång rad år djupdykt i forskningen och den psykologiska litteraturen
runt barns och ungas utveckling, kanske mer än någon annan ideell organisation i Sverige.
Därmed har kopplingen mellan bristande föräldraskap under förskoleåren till psykisk
ohälsa i ungdomen och svaga skolresultat blivit uppenbar.

OECD:s rapport om den svenska skolan som presenterades våren 2015 beskrev vad de
ansåg krävdes för bättre svenska skolresultat. En av åtgärderna var att ”förändra svenska
elevers attityder till lärande”. Det låter enkelt, men hur förändrar man attityder hos
ungdomar, inte minst hos frustrerade pojkar som inte tycker att skolan är ”cool”? En
informationskampanj till ungdomarna? Högre löner till lärarna? Förbud mot kepsar och
mobiltelefoner i klassrummen? Kortare sommarlov? All kunskap och beprövad erfarenhet
visar att det handlar om relationer, vuxenvärldens relationer till ungdomarna, och visar därmed också att detta är vad många unga saknar idag. Relationsbiten blir mycket enklare
för lärarna om eleverna har välfungerande föräldrarelationer; nära emotionella
förtroendefulla relationer med sina närmaste vuxna, föräldrarna eller vårdnadshavarna.

Det krävs många åtgärder för att lösa den svenska skolkrisen. Men en av åtgärderna är att
svenska föräldrar måste uppleva att de kan ta sitt föräldraansvar. I detta avseende är en
möjlighet att kunna välja hemomsorg för sina förskolebarn ett av flera minimikrav. I en
svensk kontext med svenska förskolesubventioner kan hemomsorg aldrig få någon bredare
social acceptans utan finansiellt stöd på en nivå som upplevs rimlig jämfört med
förskolesubventionerna.

Barnen, vårdnadsbidraget och jämställdheten
En del vill hävda att det finns en målkonflikt mellan vårdnadsbidraget och jämställdheten,
eller mellan barns behov och vuxnas behov. Men även i denna starkt förenklade
målkonflikt bör barnens behov gå först enligt såväl Barnkonventionen som grundläggande
mänsklig instinkt. Men på ett djupare plan finns ingen målkonflikt. Verklig jämställdhet
handlar om personlig mognad hos både män och kvinnor, och att alla människor ges
möjlighet att växa till sin fulla mänskliga potential. Dagens familjepolitik försvårar både
mäns och kvinnors utveckling. Effekterna av detta tar sig olika uttryck hos pojkar och
flickor. Enkelt uttryckt pojkar blir typiskt mer aggressiva och flickor typiskt mer ängsliga.
En studie refererad av Robert Karen visar sambandet tydligt redan hos femåringar. Ett inte
orimligt antagande är att detta har ett samband med att 65% av högskolestudenterna idag
är kvinnor och endast 35% män. Det är lättare att med ängslan ta sig till högre studier, än
med otyglad aggressivitet och tillhörande beteendeproblem. Vissa jämställdhetsdebattörer
ser inget problem i detta utan menar att det är bra att männen på detta vis ”betalar tillbaka
sin historiska skuld till kvinnor” genom att i mindre utsträckning skaffa sig
högskoleutbildning och höga karriärpositioner. Haro menar dock att varje friskt samhälle
måste ha som målsättning att underlätta för varje människa, man, kvinna och allt
däremellan, att växa och mogna fullt ut och att detta också är en grundförutsättning för att
nå verklig jämställdhet.

Slutsatsen av detta är att verklig jämställdhet aldrig kommer att uppnås förrän vi börjar sörja
för barns verkliga behov, och därigenom bland annat når en jämställd antagning 50/50 till
högskolan, vilket inte bara är ett rimligt jämställdhetsmål, utan även svarar mot samhällets
behov av alltmer välutbildad arbetskraft.

Vuxnas hälsa genom trygga fungerande familjer
Det är inte bara barns och ungas psykiska ohälsa som är problematisk i Sverige. Även
sjukskrivningarna hos vuxna är höga i internationell jämförelse, inte minst hos kvinnor.
Tittar man på internationell forskning här så finner man att ”liten kontroll över den egna
livssituationen” är en stark riskfaktor för ohälsa. De starka emotionella relationerna mellan
föräldrar och deras barn förstärker givetvis denna riskfaktor när föräldrar upplever för liten
kontroll över möjligheterna att ta föräldraansvar för sina barn.

Även om den form av jämställdhet som behandlas i promemorian inte är oviktig, så kan
den inte sägas stå i paritet med vikten att föräldrar har möjlighet att ta ansvar i den
mänskliga existensens starkaste och mest centrala emotionella relation, den med de egna
barnen. Detta är också ett klart budskap i Barnkonventionen.

Men behövs verkligen vårdnadsbidrag när det finns förskola?
I den svenska debatten hävdas ofta att förskola är bra för alla barn. Pressar man dessa
debattörer brukar de snabbt ändra sig till ”de flesta barn”, alltså inte alla. Även om svensk
förskola är ambitiöst finansierad så anser flera svenska experter, däribland tidigare nämnda
Kihlbom och Waldenström, att förskolans kvalitet idag inte är tillräckligt hög för att passa
alla barn. Inte heller uppfyller svensk förskola de officiella amerikanska
rekommendationerna vilka ställer betydligt högre kvalitetskrav beträffande gruppstorlek
och personaltäthet, särskilt för de mindre barnen. Inte heller är det troligt att svensk
förskola någonsin kommer att kunna uppfylla dessa kvalitetskrav eftersom förskolans
kostnader då skulle öka med 50-100% vilket vore politiskt svårsmält. Ambitionen är att
förskolan ska ”stimulera barns språkutveckling, utveckla deras sociala kompetens och
innebära en god förberedelse för fortsatt utbildning”. Utifrån dagens kunskap får det anses
klart belagt att dagens förskolor inte kan nå dessa mål för alla barn. Därmed måste
föräldrar ges en rimlig och socialt accepterad möjlighet att ta egen omsorg om sina barn
ifall de anser att deras barn behöver detta, eller om familjesituationen kräver detta.

I boken ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige” har författaren Jonas Himmelstrand
utvecklat en stor del av problematiken runt ungas psykiska ohälsa, föräldraskap, förskola,
vuxna sjukskrivningar och påverkan på samhällsklimatet.

Barn och unga och arbetsmarknaden
Promemorian talar om föräldrars anknytning till arbetsmarknaden som det centrala för
familjepolitiken snarare än barnens anknytning till föräldrarna – vilket tydligt illustrerar
avsaknaden av barnperspektiv. För friska familjer och därmed ett friskt samhälle är barns
och ungas anknytning till sina föräldrar väsentligt viktigare. Visst kan 3-6 års hemomsorg
försvåra föräldrarnas kontakt med arbetsmarknaden, men detta är dock möjligt att
väsentligt lindra med lite politisk vilja. Däremot är 3-6 års försämring av barn-förälder
relationen, särskilt för känsliga barn, svårare att återställa, och där kan inte staten bistå.

Barn och unga och familjer som invandrat
Resonemanget om arbetsmarknaden gäller även för familjer som invandrat till Sverige.
Barnens anknytning, även till invandrade föräldrar, kan faktiskt vara viktigare än föräldrars
anknytning till arbetsmarknaden, sett ur ett barnperspektiv under förskoleåren. För dessa
barn behövs möjligheten till hemomsorg. Den idealiska lösningen för dessa familjer ur
språk- och anknytningssynpunkt vore öppen förskola där hemmaföräldern lär sig svenska
och kommer i kontakt med svensktalande vuxna. I denna omgivning lär sig barnen svenska
utan att tappa anknytningen till föräldrarna, vilket får stor betydelse när barnen kommer i
tonåren. Idag ser vi alldeles för många invandrarungdomar som vare sig har kontakt med
sina föräldrar eller med den svenska vuxenvärlden, utan istället finner social kontakt med
andra lika vilsna invandrarungdomar, vilket kan skapa både små och stora problem.
Integration på en enda generation kan tyckas önskvärd, men riskerar att slå tillbaka när
integration ofta kräver två generationer.

Även för den som inte delar detta resonemang kan inte det ytterst marginella utnyttjandet
av vårdnadsbidraget av invandrade familjer vara skäl nog att avskaffa det.

Slutsatser
Vårdnadsbidraget är till för barnen och ska möjliggöra för föräldrar att ta sitt
föräldraansvar och välja den omsorg som de upplever att deras barn behöver utifrån dess
individuella förutsättningar, vare sig det är förskola eller hemomsorg eller något annat.
Skälen till att avskaffa vårdnadsbidraget förefaller mest handla om vuxna dagordningar och
ideologi snarare än om barns behov. Man kan tycka att den psykiska ohälsan hos unga, det
försvagade föräldraskapet, de dåliga skolresultaten borde verka dämpande på de
ideologiska brösttonerna i debatten men så verkar tyvärr inte vara fallet.

De svenska familje- och utbildningspolitiska utmaningarna kräver mycket mer än ett
vårdnadsbidrag. Men det är Haros övertygelse, utifrån flera års studier av frågan, att dessa
utmaningar inte kan lösas utan föräldrarnas medverkan, vilket i sin tur bland annat kräver
att de kan välja form av omsorg för sina barn, inklusive hemomsorg.

Vårdnadsbidraget har den goda avsikten att ge en finansiellt möjlig och socialt accepterad
valfrihet i barnomsorgen för föräldrar som väljer hemomsorg. Utformningen är dock inte
idealisk och skulle tjäna på ett större belopp och nationell giltighet i linje med exempelvis
vår grannland Finland. Att avskaffa vårdnadsbidraget är fel väg att gå. Finns inte den
politiska viljan att utveckla vårdnadsbidraget bör det bli kvar i sin nuvarande utformning.

När Haro hade sin riksstämma på Åland våren 2015 var Ålands socialminister Carina
Aaltonen (s) inbjuden om inledningstalare. Hon berättade om det finska hemvårdsstödet.
”Välfungerande familjer är grunden i ett välfungerande samhälle”, sa Carina Aaltonen. Det
gäller även Sverige.

Haros Riksstyrelse
i juni 2015

Haro är en ideell demokratisk organisation som arbetar opinionsbildande både nationellt
och internationellt. Haro är Sverige ledande kvinnoorganisation med kritiskt perspektiv på
svensk familjepolitik.
Haro arbetar för att värdesätta och säkra föräldrarnas ansvar för sina barn och öka
respekten för familjers val av barnomsorg, inklusive den egna familjens omsorg. Både
jämställdhet och barnens trygghet stärks om föräldrarna får lov att fullt ut ansvara för
vilken omsorg barnen behöver.
Haro har de senaste fem åren arrangerat en rad seminarier på temat barns utveckling och
barns behov med framträdande internationella experter och författare på området såsom
professor Jay Belsky, dr Gordon Neufeld, professor Lea Pulkkinen, professor Catherine
Hakim, Rebecca Walker, professor Ulla Waldenström, professor Mona Sandbæk,
professor Ole Henrik Hansen m. fl.
_____________________________________________________
Referenser
Ann-Zofie Duvander och Sofie Cedstrand: Cash for childcare – en översikt av systemen i de nordiska länderna.
Nordens Välfärdscenter 2012.
David Dobbs, The Science of Success – The Orchid hypothesis. The Atlantic, December 2009.
Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss: Förskola för de allra minsta – på gott och ont. Carlssons
2009.
Magnus Kihlbom: Om små barns behov och utveckling – Nyare utvecklingspsykologiska och neurobiologiska
rön. Myndigheten för skolutveckling 2003.
Sue Gerhardt: Kärlekens roll – hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna. Karneval förlag 2007.
Ulla Waldenström: Mår barnen bra i förskolan? Karolinska Institutet University Press 2014.
Gordon Neufeld och Gabor Maté: Våga ta plats i ditt barns liv – så stärker du relationen till ditt barn och
undviker att barnets jämnåriga övertar din roll. Brainbooks 2009.
SOU 2006:77: Ungdomar, stress och psykisk ohälsa – Analyser och förslag till åtgärder. Statens offentliga
utredningar 2006.
NICHD Early Child Care Research Network: Are There Long-Term Effects of Early Child Care? Child
Development Vol. 78 Issue 2 Page 681-701, March/April 2007.
Jonas Himmelstrand: Förskolan, forskningen och sanningen. Artikel publicerad i nättidningen
Hemmaföräldrar, 21 juni 2006.
Britta Johansson: Att våga sätta gränser. Svenska Dagbladet 26 januari 2007.
OECD: Improving Schools in Sweden – an OECD perspective. OECD 2015.
Robert Karen: Becoming Attached – First Relationships and How They Shape Our Capacity to Love. Oxford
University Press 1998.
Kristina Orth-Gomér, Kristina och Evelyn Lewandrowski, Lars-Peter Westman, Hui-Xin Wang och
Constanze Leineweber, Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska institutet.Vem orkar ända till 65?
Inte kvinnorna – mer än hälften avslutar arbetslivet i förtid. Läkartidningen nr 34, 2005, volym 102.
American Public Health Association: National Health and Safety Performance Standards; Guidelines for Outof-
Home Child Care Programs. Third edition 2011.
Sir Michael Marmot: Statussyndromet. Natur och kultur 2006.
Peter Währborg: Stress och den nya ohälsan. Natur och Kultur 2002.
Jonas Himmelstrand: Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige. The Happy Company Publishing 2007.

Haro svarar Socialdepartementet om föräldraförsäkringen

Haro svarar Socialdepartementet om föräldraförsäkringen

Riksorganisationen Haro svarar på Socialdepartementets inbjudan till samtal om föräldraförsäkringen Riksorganisationen Haro har inbjudits av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll till en hearing den […]